Har vi en segrering i svensk Kristenhet?

I svensk kristenhet ser vi nu allt tydligare en uppdelning mellan "gamla traditionella stela församlingar" och "nya moderna lovsångsförsamlingar". I en yngre församling ser man på estraden för det mesta bara unga människor i lovsången och man ser väldigt trendiga ut i sitt sätt att vara och i klädstil osv. Man ser aldrig någon "grå" person som kanske inte ser så trendig eller karismatisk ut.  Var finns dom äldre tex? Varför är det bara alltid högljudd modern musik?  Varför måste allting vara så häftigt med all dyr teknik? Har det spekatulära tagit överhanden framför det genuina enkla Gudsmötet?  Är det själva stilen lovsång med känslosamma upplevelser som drar mer än tex studier i Guds ord och bönen?   

I Guds rike ska man kunna mötas över generationsgränserna och inte tvärtom där man mer och mer går åt var sitt håll. Du unga flyr till de nya "häftiga "församlingarna medans de gamla tynar bort pga man tappar unga och får hög medelålder och svårt att rekrytera nya.